Brainy

Ibland känns det som om skolan går lite väl långt i sin iver med nolltolerans. Det tycker förstås inte Ettan efter ha fått tilldömt sig ett skadestånd på ganska mycket pengar, och det för en smäll på nyckelbenet.

Nu har jag alltså träffat killen som klappade till Ettan. Till min glädje kunde jag ändra uppfattning om honom. Det var faktiskt en rätt rar och blyg kille som dessutom erkände alltihop utan omsvep, men nog kunde vi skippat hela rättegången och istället träffats på skolan? Kanske tillsammans med en polis och en kurator. Kostnaden för skattebetalarna hade blivit betydligt lägre och vi föräldrar kunde lärt känna varandra på ett bättre sätt. För både jag och killens föräldrar var rörande överens om att det hela egentligen var en bagatell med olycklig utgång.

Det visade sig nämligen att killens föräldrar i flera år sökt hjälp för killens humör, helst innan det gick överstyr. När vi pratade efter rättegången kom det också fram att grabben blivit mobbad på grund av fetma. Därefter började han träna och är numera ett femtonårigt muskelpaket som kanske inte riktigt vet hur stark han är. Det är det gamla vanliga mönstret = Mobbad, träna, underliggande ilska som bryter ut då och då och som kan få katastrofala följder. I det här fallet blev det ju följder men tack och lov ingen katastrof.

Det är sällan jag tycker om människor, framför allt män, bara så där. Oftast måste människor s.a.s. "bevisa" att de är, i brist på bättre uttryck, "värda" att gillas av mig. Ibland händer det dock att jag träffar människor jag gillar direkt och utan omsvep. Den här killen och hans pappa var såna, mamman är jag däremot lite mindre säker på om jag gillar eller inte.

Hur som helst måste jag nu förhindra Ettan från att helt enkelt slösa bort pengarna på skräp.