Funderingar om liv & död

Jag funderade lite till över den där respektlösa individen och bestämde mig för att helt enkelt strunta i alltihop. Varför ska jag ge honom bekräftelse genom att lägga ner min tid och min energi? Men det stör mig trots allt att han avgjorde min andra bloggs existens genom att avslöja vem jag var. Jag avskyr människor som inte kan respektera andra människors önskan att förbli anonyma, oavsett hur lätt informationen är att få fram. Jag får trösta mig med att han skrev väldigt torrt och tråkigt på sin egen blogg och jag kände det dessutom som om han var betydligt yngre än vad han uppgav.

Nu till något helt annat.

Ett elände med att bli medelålders är att människor man känt  sedan barndomen börjar att dö som flugor omkring en. För femton år sedan kände jag till kanske 3 dödsfall bland människor jag vuxit upp med. Bara under de senaste 6 åren har den siffran mångfaldigats. Först ett par av farsans gamla kollegor, sedan farsan själv och nu är det 3 - 4 stycken om året som faller bort.

Men det är inte bara gamla människor vi talar om här. Strax innan påsk förolyckades en kille, några år yngre än mig, i en totalt onödig trafikolycka. Om jag har förstått saken rätt skulle han provköra en motorcykel när den enda snön som fallit i Skåne på hela vintern låg kvar på marken. Det sägs att bromsarna förmodligen frusit. Han skulle bara köra ut från sin utfart men fick inte stopp på mc:n i tid. Han hade inte hjälm. Kanske, kanske inte, hade den kunnat rädda livet på honom. Det sägs att hans trettonårige son blev vittne till hela olyckshändelseförloppet.

Det där visar med all tydlighet hur lätt man kan försätta sig själv i en situation som snabbt förvärras. Det visar också hur skört livet är och hur liten skillnaden är mellan att leva eller bli sörjd av sina närmaste. Även om jag inte kände honom särskilt väl har mina tankar gått till ett par av hans släktingar jag känner lite bättre.

Vi ska inte heller tala om det raseri jag känner mot de människor som dödat små barn de senaste veckorna. Och mot sociala myndigheter som låter döttrar bo kvar hos de pappor som bevisligen begått sexuella övergrepp mot dem. Fy fan, säger jag bara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0